Home » Hund » Inte ens instruktörens hund kommer på inkallning!
Hunden Astra ligger vid strandkanten och tittar ut över Mälaren

Inte ens instruktörens hund kommer på inkallning!

Du som är hundinstruktör har väl en väldigt väluppfostrad hund? En hund som inte drar i koppel och som alltid kommer på inkallning? Det är frågor som jag får ibland av hundägare och ofta är det de som själva känner att de på något sätt har misslyckats med sitt hundägande som undrar.

De brukar känna sig bättre till mods när jag berättar om olika incidenter som hände med Astra. Att även jag som expert kan misslyckas med min egen hund. Dessutom brukar jag förklara att hundar är levande individer och hur mycket träning du än lägger ner på hunden så kommer den att hitta på egna små hyss, men det är väl lite av charmen med dem också tycker jag!

Hur vi tränade i nästan 11 år (d.v.s hela hennes liv!) för att kunna hantera hundmöten brukar jag prata om på mina kurser i Hundmöten & hundsignaler. Men det där med inkallningen har kanske inte så många hört talas om…

Astra som var en Câo da Serra da Estrela, tillhör den typen av hundar som är en ”vandrande ras”.  De tillbringar sina dagar med att vandra över bergen med sin fårflock som de är uppvuxna med och som de ska vakta mot angripare, främst då varg. Det är en ras som fortfarande används i stor utsträckning i detta syfte. Det är också en ras som måste kunna sköta sig själv och fatta beslut på egen hand vilket gör att hunden inte alltid håller med sin förare hur mycket jag än försökte motivera henne.

Vi började redan då hon var liten valp att träna på inkallningen, men jag kan säga att det inte gick speciellt bra. Vi gömde oss när vi var ute i skogen, vi sprang åt andra hållet när vi ropade på henne och vi dök ner på marken och var så roliga vi bara kunde vara. Vad hände? Jo, hon tittade upp på oss och mer eller mindre konstaterade att — Bra att vi delar på oss, för om ni kollar vad som händer därborta så kollar jag åt det här hållet! Hon var inte det minsta orolig för att vi skulle försvinna, hon klarade sig ju på egen tass!

Vid ett tillfälle när hon var dryga året ringde en av sönerna desperat till mig på jobbet och meddelade att Astra hade smitit ut och försvunnit ner mot den närliggande motorvägen. Han engagerade snabbt båda sin syskon samt några kompisar att cykla runt och leta efter henne samtidigt som jag och maken slängde oss hem i bilen.

Eftersom vi då rätt nyligen hade flyttat så släppte jag av mannen i vårt gamla bostadsområde medan jag fortsatte hemåt och samtidigt tog kontakt med polisen. Grannarna engagerades också i letandet och efter att ha frågat en mängd personer som vi mötte lyckades vi hitta ett mönster i hennes vandrande. Hon hade gått på cykelbanan i tunneln under den stora vägen, gått till det närliggande köpcentret där hon hade gått in i djurbutiken. Personalen där hade dock inte lyckats få tag på henne innan hon smet ut igen och fortsatte till ett större varuhus. Där på gardinavdelningen hade några kunder fått syn på henne och en tjej i personalen lyckades koppla henne med ett gardinomtag. Så efter nästan en och en halv timmes letande ringde polisen upp oss och meddelade att hon fanns på varuhuset.

Jag kan lova att efter det tillfället så såg vi till att hon ALLTID var ordentligt kopplad! Skulle vi jobba med henne på avstånd så använde vi en långlina istället.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*