Stora delar av landet fick en hel del snö för några veckor sedan, men hos oss blev det bara lite vitt som blåste runt på marken. Men nu har snön kommit, det är nog ca 8- 10 cm.
Prognosen säger att det ska bli kallare under kommande dagar så snöskyffeln fick komma fram. Det var lika bra att få bort det mesta på uppfarten innan det blir hårda, frusna spår överallt.
Aksel gick som uppslukad i morse, nosen konstant i backen. Med snön kommer en helt annan doftbild fram så det var tydligen väldigt intressant. Han frågade inte ens efter sin leksak som han gärna vill bära hem den sista biten. 😉
Väl hemma i trädgården så fick vi börja med att leta efter hans boll under snön. Det var några pinnar, en annan boll och ett tuggben som vi grävde fram innan den RÄTTA bollen dök upp.
Solen har varit framme större delen av dagen. Det har varit ett riktigt gnistrande vinterlandskap ute. Efter lunch blev det en tur i skogen, vi hade med oss några av Aksels dummys för att skulle få jobba lite. Nu blev det dock ändrade planer…
Bortsprungen hund
Ute i skogen mötte vi en hundägare som vi brukar träffa på flera gånger i veckan. Hon har en Japansk spets som är ett år gammal och nu hade han fått upp något spår i skogen och försvunnit. Hon hade hört hundskall och trodde att han var på väg mot oss. Tyvärr var det en annan hund som vi hade mött och som skällde på oss, så det var inte rätt hund hon hade hört.
Vi sa att vi skulle hålla ögon och öron öppna eftersom vi ändå hade tänkt gå samma väg som de hade gått. Vi har träffat den hunden så många gånger och han tycker om både Aksel och oss.
Inne i skogen slängde husse ut en dummy och Aksel fick söka upp den. När han var på väg tillbaka till mig hörde vi plötsligt hundskall längre bort. Vi ropade och lockade, men det var tyst. Eller så tyst det kan vara, när skogen ligger alldeles bredvid riksvägen. Som tur är finns det viltstängsel mot vägen, så även om en liten hund kan ta sig igenom, så krävs det ansträngning för att forcera stängslet.
Rätt som det var så hörde vi fler skall och vi började något så när kunna lokalisera varifrån ljudet kom. Skogen var väldigt tät med mängder av omkullfallna granar och annat ris. Det var med andra ord väldigt svårt att ta sig fram. Eftersom hunden nu var tyst visste vi inte heller i vilken riktning vi skulle fortsätta. Att hitta en liten vit hund i en snöig snårskog är inte lätt!
Rädd för vatten
Efter många om och men lyckades vi till slut lokalisera honom. Han hade på något sätt lyckats ta sig över ett brett dike, fyllt med vatten. Där satt han på andra sidan och vågade inte komma tillbaka. Diket var ca 1,5 meter brett och säkert knädjupt, så det var inget vi klarade av att ta oss över heller. Vi försökte locka men han vågade inte komma närmare. Aksel klev gladeligen i vattnet (trots flera minusgrader i luften) men inte det heller hjälpte.
Vi fick tag på hans matte i telefon och hon berättade att han var rädd för vatten. Vi försökte så gott det nu gick att förklara för henne var vi var någonstans, dvs. i skogen där ingen människa har satt sin fot de senaste 20 åren- typ…
Sören började följa diket för att se om det fanns någonstans där han kunde hoppa över, medan jag och Aksel uppehöll den andra hunden. Till slut tog sig Sören över men sedan skulle han lyckas ta sig fram på andra sidan diket. Där var det ännu snårigare, men efter många om och men så lyckades han nästan nå fram till hunden. Aksel blev så glad att se husse där så han tog några glädjeskutt över diket! Då önskade vi, att även vi hade kunnat det 😊.
Hunden blev i alla fall kopplad och nu skulle Sören försöka ta sig tillbaka igen, denna gång med en liten hund under armen. 🐶 Så småningom återförenades vi med hundens ägare och vi konstaterade att i just den delen av skogen tänkte vi nog inte gå fler gånger. 😉 Hundens matte höll med, för hon hade hittat våra spår och börjat följa dem innan vi ringde och sa att hunden var kopplad och fanns hos oss.
Nu var vi väldigt trötta men Aksel hade gått och sneglat på sina dummys så det fick bli några markeringar innan vi gick hem och satte på en stor kanna med kaffe. ☕🫖
