Jag hittade ett gammalt blogginlägg som jag skrev för flera år sedan. Men jag tycker att det är lika aktuellt nu, därför lägger jag ut det igen.
Hundar är levande varelser och de är faktiskt rovdjur, även om vi ofta inte ser dem som det. Alla levande varelser har sina fel och brister, precis som de har sina goda sidor. Det gäller både hundar och människor.
De flesta som skaffar sig en hund har en dröm om hur tillvaron ska bli med denna lilla eller stora varelse. Ibland är drömmen realistisk och ibland mindre realistisk.
Vi som jobbar med hundar försöker så gott det går, att uppmana människor att noga ta reda på vilken ras de tänker sig att köpa. Även att de ska ta reda på vilka behov just den rasen har. De som i förväg läser på om de olika raserna har större förutsättningar att lyckas med sitt hundköp.
Tyvärr finns det annars gott om exempel på soffpotatisen som skaffar sig en häftig schäfer. Eller friluftsmänniskan som skaffar sig en shih tzu. I de fallen gäller det att personerna faktiskt ändrar sitt sätt att leva. I alla fall om hunden ska må bra och att problem inte ska uppstå.
Ibland blir det ändå fel
Men vad gör man när familjen faktiskt har läst på och det ändå blir fel? Familjen tror sig köpa en hund som passar i deras liv. Men de får senare problem eftersom det visar sig att hunden är väldigt osäker mot det okända och hellre går till anfall än blir utsatt själv. Detta trots att familjen har tagit till sig kunskapen om mycket och positiv miljöträning i början av valpens liv.
För utomstående personer, som ofta inte ens är hundägare är det självklart att den ”där aggressiva hunden” ska avlivas, ju fortare ju bättre. Har det dessutom hänt några incidenter med hundbett så är saken klar. Klarar inte ägaren av hunden så måste ju polisen göra något…
Men var dessa hundbett verkligen hotfulla- egentligen? Eller var det omgivande människor som tolkade dem som hotfulla?
Biter hunden bara av aggressivitet?
Jag (och säkert alla som jobbar med hundar) har fått åtskilliga ”bett” av glada, spralliga och lyckliga hundar. Skråmor, rispor och blåmärken… sådant som hör till när man umgås med en annan levande varelse. Men så fort som en hund orsakar det, så är hunden plötsligt farlig… I alla fall för utomstående.
Vad gör den drabbade familjen med den osäkra hunden? De tar hjälp av hundpsykolog, som dessutom är expert på just denna ras. De tar till sig de råd de har fått, de jobbar vidare med att stärka hundens självförtroende. De pratar även med mig, som de gick valpkurs hos en gång i tiden, och de lägger ner mycket tid på denna hund. Som tur är har denna familj möjlighet att avsätta mycket tid för att kunna hjälpa hunden att hantera sin osäkerhet.
Men tyvärr händer det som inte får hända, hunden smiter hastigt ut och får syn på några lekande barn. Exakt vad som händer är inte lätt att reda ut eftersom alla inblandade har sin syn på saken. Men resultatet är ett trasigt byxben och några skråmor på benet hos ett av barnen. Resultatet är också en rasande förälder som hotar med polisanmälan och en mycket olycklig hundägare.
Vad gör familjen? Avlivar hunden- eller?
Som du antagligen förstår så är inte det ett lätt beslut att fatta. Speciellt inte när ingen vuxen egentligen såg hela händelsen, Bet hunden för att den var aggressiv eller bet den för att den lekte?
