Resan från Zamora till Portugal gick riktigt bra. Sören fick fortsätta att köra så kunde jag fokusera på att jobba på min höjdrädsla. Det går av någon anledning mycket bättre när jag inte behöver köra.
Det är vackra vyer med djupa raviner och höga berg på många håll. Det ligger också hus uppe på sluttningarna och vi funderade många gånger på hur invånarna egentligen lyckades ta sig hem. Numera har kanske många fyrhjulsdrivna bilar, men hur gjorde de tidigare?
På bilden nedanför, ser du hur vägen vi körde på fortsätter att slingra sig fram över bergsmassiven. Bredvid den stora betalvägen slingrar sig en liten lokalväg mellan byarna.
Utifall att…
Längs vägen fanns det flera filer som man kunde använda om man hamnade i nöd. Jag kan tänka mig att framför allt lastbilar med tryckluftsbromsar kan ha problem om de inte motorbromsar tillräckligt. Utan tillräcklig tryckluft tappar man bromsverkan och därför har de byggt speciella ramper där man kan köra av för att få stopp på bilen.
Det är en extra fil längst ut på kanten, som övergår i en brant uppförsbacke belagd med ett tjockt lager grus. Längst upp är det stora stoppklossar. Tack och lov så behövde varken vi eller någon i vår närhet använda dem!
Ställplats i Porto
Porto är Portugals andra största stad och det var en stad som vi hade på vår lista att utforska. Vi hade därför sett ut en bra ställplats precis bredvid den botaniska parken. Vad vi hade läst oss till så borde det vara en skapligt stor plats och vi ställde in Google och navigatorn på den adressen.
Klockan hade blivit rätt mycket när vi väl rullade in i Porto så vi fastnade i rusningstrafiken. Jag körde och Sören försökte hålla koll på vilken fil jag borde köra i . Efter en mindre felkörning kom vi till rätt gata där parken skulle ligga.
Nu har den parken tydligen lite olika delar och de har i sin tur olika ingångar. Så i en rondell fanns det vägvisningar åt två håll. Vi hade ingen aning om vilken del vi skulle till, men Google maps tyckte att vi skulle svänga vänster, så då gjorde jag det- tyvärr!
Vi hamnade inne i ett bostadsområde och i början var gatorna ganska breda. Visserligen stod det bilar parkerade överallt men med lite trixande så gick det bra att komma förbi. Men plötsligt försvann vägvisningsskyltarna till parken och vi visste inte alls åt vilket håll vi skulle.
Tänk om vi hade vetat…
Då var frågan, skulle vi försöka vända? Men det fanns ingen plats för det och trafiken var tät, så att hålla på att backa fram och tillbaka kändes inte som ett alternativ. Tänk om vi bara hade vetat… 🫣
Bilens navigator hade vi ingen större glädje av så Sören försökte lista ut via Google maps hur vi skulle köra. Gatorna blev bara smalare och smalare. Branta backar uppför och lika branta backar nerför. Snäva kurvor runt husen och ingen sikt runt några hörn alls. Nu hade det dessutom blivit mörkt vilket inte direkt underlättade.
Vi hade kört in i ett gammalt område med ett myller av stenhus längs minimala gator. Bilar och människor överallt och inte en chans att komma ut. Den enda lösningen var att fortsätta att köra framåt. På ett ställe var det så smalt att de hade trafikljus för att reglera mötande trafik (för personbilar). Hade vår bil varit 50 cm bredare hade vi fastnat mellan husväggarna! Jag fick bokstavligt talat krypköra genom den passagen. Det var tur att mötande bilar hann upptäcka mig innan de körde in på den sträckan, för trafikljuset hade ju förstås hunnit slå om till grönt innan jag hade tagit mig igenom.
Både Sören och jag brukar ha ganska bra känsla för åt vilket håll vi borde köra för att komma rätt, men här hade vi båda för länge sedan tappat orienteringen. Vid ett par tillfällen dök det upp korsningar där det gällde att välja åt vilket håll vi skulle köra. Google maps hade vi ingen nytta av så det var bara att välja den gata som råkade se störst ut.
Stanna mitt i backen
Vi hamnade i en brant uppförsbacke med ett stup ner på vår högra sida och då var frågan om vi längre fram skulle köra till höger eller vänster. Jag stannade mitt i backen med varningsblinkers på medan Sören fick gå ut och titta hur det såg ut bakom kurvan. Stackarn, när han öppnar dörren för att kliva ut ser han bara stupet nedanför sig! Jag förstår att han tvekade 😮
Bakom kurvan fick han syn på lokalbussen som gick där, så vi följde lättat efter. Kommer bussen fram, så kommer vi också fram. Sören fick ta över körningen för jag var helt slut och satt bara och skakade.
Efter närmare en timmes trasslande i alla smala gränder lyckades vi till slut komma ut på en av motorvägarna. Snabbt bestämde vi oss för att ta oss därifrån. Vi hade ingen lust alls att leta upp någon ny ställplats men någonstans måste vi ju sova.
Det blev ytterligare några timmars körning till en liten ort, Miranda do Corvo där det fanns 1 plats kvar. En oerhört tråkig parkering i en tråkig stad, men vi hade någonstans att sova.
Just nu har vi ingen lust alls att utforska Porto, det får bli någon gång i framtiden om vi skulle komma dit med en betydligt mindre bil.
