Numera går det oftast bra att kunna bryta Astra när hon vaktar. Hemma går vi fram till henne och säger ”Det räcker”. Ibland kan det också behövas att vi stryker henne lite lugnade över bringan så brukar hon tystna.
Är hon i trädgården så gör vi på samma sätt om hon hinner springa fram till staketet. Hon springer sällan fram och tillbaka utan stannar vid en punkt och står och skäller. Skulle vi hinna se att någon kommer och att hon ”laddar” så kan vi oftast bryta det på en gång genom att höja handen och gå emot henne. Visserligen kan hon då bli stående och gruffa lite men hon springer inte fram.
Vi skannar av omgivningen
När vi går ute med henne i koppel så har vi numera lika bra syn och hörsel som hon har (nästan 😉). Vi har lärt oss att hela tiden skanna av omgivningen för att vara beredd när något dyker upp. Möter vi en annan hund går vi lite åt sidan och sätter henne ner (eller numera sätter hon sig oftast automatiskt). Vi tar ett tag i hennes halsband och pratar lugnande med henne. Märker vi att hon är lugn fast hunden är rätt nära så släpper vi halsbandet och ger henne en godisbit (om hon vill ha).
Men vissa hundar svarar henne och då vill hon inte alltid sitta kvar. Hon skäller och kanske t.o.m. klättrar på oss för att komma loss. Då gäller det att hålla fast greppet i halsbandet. För lyckas hon få kopplets längd att röra sig på, då är hon superstark! Men det förekommer inte så ofta längre, både hon och vi har lärt oss hur situationen ska hanteras.
Med andra djur är det lite olika hur det fungerar. Harar och rådjur ser vi flera gånger i veckan och de bryr hon sig inte om. Hon kan stanna upp och titta på dem men inte mer.
Hästar och kor är intressanta, dem kan hon gärna gå fram och nosa lite på, men hon vaktar inte alls. Katter som är ute har hon respekt för. Hon har gärna koll på var de är men skulle katten komma mot henne så flyttar hon på sig i stället.
Igelkottar gillar hon inte alls, de skäller hon ut ordentligt! Vi hade en i trädgården vid ett tillfälle och den jagade hon bort. Räv har vi mött i skogen och den fick en utskällning och försvann på en sekund.
Grävling
I kväll kom det plötsligt en grävling ca 10 meter i från oss. Någon sådan har jag aldrig sett här tidigare och då blev Astra som förbytt! Den skulle bort till vilket pris som helst, enligt henne.
Hon skällde, drog i kopplet och var helt okontaktbar. Inte ens när jag ställde henne mellan mina ben och höll om henne (en stående ”ryggsäck” ) gick det att lugna ner henne. Naturligtvis blev det inte bättre av att den stackars grävlingen säkert blev stressad så den sprang tvärs över cykelbanan ytterligare ett par gånger framför oss innan den försvann.
Det var ingen idé att stå kvar och försöka lugna henne, utan med ett kort koppel gick jag iväg och fortsatte promenaden. Hon försökte dra åt alla håll men jag höll stenhårt i kopplet. Först när vi kommit en bra bit bort började jag släppa efter.
Hon var fortfarande väldigt stirrig och for fram för att nosa men där höll jag tillbaka henne. Så småningom varvade hon ner men var fortfarande på spänn under resten av promenaden. Som tur var mötte vi ingen. Hade vi mött en hund då hade den troligen blivit rejält utskälld bara för att hennes adrenalinnivå var hög.
Väl inne igen tog jag fram ett av hennes aktivitetsspel för att kunna hjälpa henne att koppla av. Att försöka jobba mentalt i det läget (även om det var ett spel som hon vet hur det fungerar) gjorde att hon var tvungen att fokusera på en sak.
Så efter att nu ha fått sin kvällsmat så har hon lagt sig i husses säng för att sova- det är påfrestande att hålla ordning på grannskapet! 😊
